En liten tillbakablick på Ett Halvt Liv Med Min Gamla Polare Lillo

Med tanke på att det nu är länge sen och det mesta borde vara preskriberat så kan det vara roligt med några minnesbilder så här på ålderns höst. Jag tror jag skriver detta mest till dig Lillo, det är minnen som dyker upp då å då när jag sitter och funderar över livets vändningar, och kanske mindre intressant för dem som inte var med...

...Första gången jag träffade Lillo var i fjärde klass på Fruängens skola i en stockholmsförort när två smågrabbar hamnade i samma klass. Det blev början på en lång vänskap som kantats av en massa upplevelser och mer eller mindre uppskattade upptåg.

Våran klasslärare, Sven Fåk hade flera enskilda samtal med oss och våra föräldrar... jag kommer ihåg hans ord:
-Dom är ju snälla innerst inne, men de kanske inte ska gå i samma klass?

Jag tror det var den där gången när Lillo skulle slänga en snöboll på mig från skolgården när jag stod i klassrumsfönstret. Det var bara det att snöbollen var stor som ett kålhuvud och hela fönstret föjde med in i klassrummet.

En annan gång hittade vi en massa lotterivinster i en källarglugg i ett hus borta vid Långbro. Sen var var vi välförsedda med ballonger å krims-krams i flera år. Jag tror inte ens nån märkte att vi varit där.

Så gick tiden och vi blev alltmer våghalsiga. Fanns det ett husbygge så var vi där och smög oss. Gick det att komma upp på ett höghustak eller en vind så var Lillo, och jag, där. Man ska vara ärlig och säga att det var aldrig fråga om förstörelse och illdåd. Det var mer en outhärdlig nyfikenhet och behov av att hitta på saker hela tiden. Det kunde väl hända att nån smakade ur en syltburk här å där men mycket allvarligare än så var det inte, för det mesta.

Några av Lillos favoritställen tror jag var:

• Bunkrarna uppe på berget där det legat ett luftvärnsnäste under 2:a världskriget. Hela kullen var perforerad av små ingångar till
  bunkrar och rum å hemliga ställen. Där fanns träbyggnader kvar, med stålsängar och en massa spännande. Perfekt ställe helt
  enkelt.
• Soptippen. Där fanns råttor och man kunde hitta kul grejer. Sen stod det skrotbilar som vi lattjade i. En gång skulle vi se vad som
  hände om man slängde ner en tändsticka i tanken. Wow! Vicken svetslåga det blev minst 2 meter rakt ut från tankhålet...
  Sen kom brandkåren. Jag tror det var Lillo å jag den gången.
• Den stora klätter-eken nedanför skolan. Där kunde man klättra och hoppa från gren till gren runt hela trädet.
  Dit gick vi å rökte cigg på rasterna.
• Fruängens Centrum, åtminstone på den tiden då det byggdes. Det fanns alltid dörr eller öppning där man kunde komma in i det
  stora garaget under affärerna. Där nere stod emellanåt en drickabil med läsk och Norrlands Guld, men den drickabilen låste de in
  rätt snart av nån anledning. Åsså kunde man sitta i Citroenbilarna som en bilaffär hade stående där med nycklarna i. Det var de
  där gamla hederliga paddorna. Ibland blev det att man startade nån förstås, och provade att gasa lite.

Det var som farsan sa, att han är påhittig den där Lillo, han skulle kunna bli vad som helst. Det var många som tyckte att du var i påhittigaste laget. När du visade mig hur man kunde få ut glass ur frysarna som hyresgästerna hade i erat hus så tyckte jag det var himla påhittigt.

Hur som helst... Efter diverse incidenter och samtal med alla möjliga instanser så fick inte vi lattja med varandra längre. Det var hårda bud. Du fick åka upp till Dalarna för att bli en bättre påg, och jag fick gå på samtal på barnavårdsnämnden och fick en egen övervakare.
Men du kom hem rätt snabbt igen. De tyckte visst att du skulle passa bättre hemma i Stockholm. Det var glada tider. Jag tror det gick en vecka eller nåt sen du kom hem så hördes en dov smäll över Fruängen. De sa att nån hade sprängt kiosken.

Sen kom några år med mopeder, brudar å bira. Du hade en trimmad blåflejkad crescent.                                                                    

En Ny Era

Snart började en ny och bättre tid. Fruängens skräck å hans gäng kom på bättre tankar. Som bortblåsta var trimmade moppar, bus-streck och tanter som jagade ungar i källargångarna.

Den kosmiska kärleken trädde in i Lillos liv. Jimi Hendrix och Jefferson Airplane dånade ut kärlekens budskap från Doktor Widerströms gata 24. Om din mamma nån gång kunde somna innan klockan tre på natten så hörde det nog till ovanligheterna. Rutorna skallrade och golven vibrerade.

Håret växte ut och ett nytt gäng började ta form. Hippie-eran hade kommit och gissa vilka som blev goda förebilder för en ny generation i gamla Fruängen? Jo Lillo å hans polare förstås. Det var Ragge, Janne, Raffe och Monica, och så småningom Härta å Ulla å andra kompisar. Tyvärr hade jag ingen bild på Ulla....

Det doftade av rökelse och alla hade armband, halsband, pannband å fransiga kläder.
Tillvaron bestod av Peace & Love, musik, gitarrer å flöjter å trummor. En hel bataljon med likasinnade sågs flyta omkring på gator och torg med lyckliga ansikten. Nya turer med föräldrar som grät och försökte få oss på andra tankar.
           

När jag blev utslängd hemifrån så hade Lillo en lysande idé. Du hade året innan varit på en hippiefestival på Thy i Danmark. Ryktet sa att en massa folk hade övervintrat på stället och att det var nåt på G där i år igen (-71). Lillo å jag å Ragge packade lite pinaler och stack iväg. Det var en gammal bondgård och ett 10-tal hippies som levde i kojor och hus, där det fanns tak över huvudet. Där fanns ett "supermarked" där det var fester och skoj. Inom nån månad så var där hur mycket folk som helst på stället.

Det här är Mikael. Han var alltid snäll å glad å hjälpsam och hade en galen norsk tjej som gick omkring och spotta å fräste och var allmänt dum. Men hon var söt och klädde sig vackert som en zigenare i stora kjolar å prål. Dom bodde i ett gammalt hönshus som de inrett med en stor säng. Sen var det inte mycket mer plats över. Mikael rökte både det ena å det andra som en bortsbindare.

Efter ett tag kom Monica ner till oss på Thy. Här sitter hon längst bort i bilden och vakar över Lillo som mådde lite kass den här dagen. Ibland kom fiskarna och hälsade på med öl och fisk och konserver av olika slag. Då blev det fest. De verkade tycka att det var trevligt med lite ombyte i vardagen. Pengarna tog snart slut och vi fick livnära oss på äggen från de frigående hönsen och råris. Hönsäggen kunde man hitta under buskar och på olika ställen där hönsen gillade att hålla till. Och så sålde vi pärlhalsband för en femma styck till turisterna som strömmade in emellanåt för att titta på alla hippies. För pengarna köpte vi råris och andra förnödenheter såsom avlusningsmedel. Ibland kom prästen från Fröstrup med en hink rabarberkräm å en hink grädde.

Ragge å Lillo i tältet i huset

Ragge å Arne. Lillo syns med en cigg i munnen i nederkanten

Lillo spelar flöjt. Det var en av våra favoritsysselsättningar. Jag tror han spelade "Dimmorna lättar" här.

Hemma igen...
När vi var på det här hippielägret så lärde vi oss att göra lädersaker . Armband, pannband, väskor osv.
När vi drog hemåt framåt höstkanten så startade vi en egen läderverkstad och tillverkade allt mellan himmel å jord.
Sen sålde vi till folk som kom till verkstan och till boutiquer och liknande i stan. Mest sålde vi nog till Muhammed som stod i ett stånd på Hötorget och sålde hippiegrejer. När vi inte jobbade i verkstan så åt vi kokta majskolvar hemma hos Lillo eller lyssnade på flummusik eller flöt omkring i stadens parker och gator å torg.

                                                                      

Vi hade en härligt tid, t.o.m med egen VIP-ingång till Stockholms Konserthus. Nån av oss upptäckte att det gick att komma in på en sidoingång och tjuvkoppla hissen som gick rakt upp till översta våningen. Man kom rätt ut på de översta sittplatserna. Det var bara att tacka å bocka.
Här satt vi och avnjört storheter som Santana m fl. Tyvärr tog det slut en dag och vi blev utslängda med huvudet före när några av oss råkade sätta sig i Kungliga Logen. Vakterna kunde inte begripa hur vi kommit in och vi sa ju inget. Från den dagen var det kört för våra nunor att visa sig på konserthuset, som blev ett minne blått. Ja, alla har väl sett att de målade huset blått som minne av oss?



Nya tider igen

Snart var det dags för en ny tid igen - året var 1972 och vi var 18-19 år gamla.
Vi lärde oss att meditera och klippte av oss håren och drog till Italien för att träffa Maharishi och bli kosmiska på riktigt,
utan artificiell prana.

Runt Fiuggi, där vi bodde å jobbade, fanns höga berg och vacker underbar natur. Det fanns gröna ödlor och ormar, visslande syrsor i små hålor i jorden och man kunde palla fikon i trädgårdarna. En dag fick vi skäll av hotelltanten där vi bodde att vi inte fick squash bugs on the walls. Det blev så fula märken. När man kom utanför Fiuggi, upp i bergen, så kunde man träffa en massa märkliga människor som verkade aldrig sett en nordbo förut. Åsnorna var nog mer sociala. Här får Lillo sig en rejäl kyss. En dag satt Lillo å Janne uppe i ett körsbärsträd å mumsa i sig när våra supervisors kom. Vi skulle egentligen jobba i köket då. Jag väntade mig en rejäl avlusning eftersom de där två tjejerna var kända för att vara ena riktiga hårdingar. Det var två amerikanska tjejer, Susan å Järnet (hon hette egentligen Janet). Istället för att skälla ut dem så blev de helt överlyckliga och började fotografera Lillo å Janne i trädet å sen bjöd de in oss alla på sitt kontor för att se vad vi hade för stjärntecken. Vi hade aldrig några problem med Susan å Järnet.

Perioden i Fiuggi var speciell. En sen kväll satt vi ett helt gäng på Lillos å mitt rum å snacka. Debbi från staterna berätta om ett spöke som hette Giorgio som hon träffat en gång på ett slott i Italien. Precis exakt när hon kom till höjdpunkten i storyn så ramlade våran taklampa ner på golvet å hundvalpen som satt utanför ylade å skrek å stämningen var riktigt spooky å laddad. Det var mysigt.

Det var mest amerikanare som var supervisors för olika arbetsgrupper som var och jobbade hos Maharishi. Nu gick vi under namnet The Swedish Guys och jag tror att många hade blandade känslor för oss.

En dag när Lillo stod å diskade på Terminus så kom en kille vi aldrig sett förut in. Lillos sköljvatten såg ut som brun lervälling ungefär, fast lite tunnare. Killen frågade Lillo om han verkligen sköljde disken i det där vattnet, -Visst ,svarade Lillo glatt och killen blev helt illröd och väste fram att han skulle byta vattnet genast!! Han var nån ny supervisor som vi missat.

Vi brukade ta med oss överbliven kyckling och mat från köket som bjöd gatuhundarna på. En hundtik som vi döpte till Rutger blev oss evigt trogen och låg alltid och väntade utanför hotellet på morronen, och följde med till jobbet där hon fick en egen låda att ligga i. Sen följde hon med oss hem på kvällen.

En dag såg vi att hundfångarna hade tagit Rutger och hon skulle till tippen och skjutas med ett gäng andra hundar i en bur på en kärra. Vi kom just cyklande när en stadig liten italienare stod och bökade med Rutger i en snara. Det blev total förvirring när vi cyklade på hundfångaren och befriade Rutger, som remmade iväg längs gatorna å försvann. Kvar stod vi öga mot öga med ett par ilskna ittisar. Smockan hängde i luften, men vi kom undan utan bråk. När vi lämnat Fiuggi fick vi höra att en lastbilschaufför tagit hand om vovven och lämnat henne med små valpar till en adoptivfamilj i norra Italien.

På slutet jobbade vi i tryckeriet som var inhyst i rådhuset uppe i Fiuggi Citta.

En gång var Lillo uppe å kollade in läget på taket på rådhuset. Om jag inte minns fel så fanns det några stora stenreliefer längst uppe utmed taket och neråt ytterväggen där Lillo hade hittat ett bra ställe att sitta å kolla in stadslivet nere på torget. Det passade väl inte in i gatubilden för plötsligt blev det ett himla liv med poliser som vissla i visselpipor och skrek å pekade, och alla på torget stod å glodde. Det var bara att lägga benen på ryggen å förvinna.

Vi gjorde screentryck och hade en massa burkar med olika vätskor. Vi döpte burkarna med olika svenska runda ord som vi skrev på locken och det var bara vi som visste vad det betydde... - Lillo, can you get the xxx-pot?... Hå hå jaja... Vilka glada tider.

En dag lät vi Rutger ligga och sova på Maharishis sittplats i auditoriet i rådhuset där tryckeriet låg. Jag tror att det var början till slutet på vår karriär i Fiuggi.

Ett par dagar innan vi fick besked att det var slut på jobbet kom en supervisor och undrade irriterat varför vi höll på å trumpetade i ett långt rör hela tiden: What are you doing with that thing? Nån av the swedes som börjat tröttna på amerikanarnas lite överlägsna stil svarade "I´m gonna put it up my ass". Några dagar senare var det ajöss.

Vi fick beskedet en kväll på restaurang Squatcharelli där vi käkade på slutet. En amerikanare kom fram till vårt bord och skulle berätta. Han var lite illa till mods och verkade skämmas lite och skrattade spänt när han pratade. Det blev ännu mera surrealistiskt när han undrade var den tredje svensken var. Jag kröp fram under bordsduken där jag låg å vilade under bordet efter maten.

Dags för farväl. Det var nog Lillo som tog bilden. Debbi som sitter till höger hängde med Lillo å Janne å mej hem till Sverige. Vi liftade från Wien till Köpenhamn i ett streck med en whiskeydrickande amerikanare som hade en revolver å sa att han var privatdeckare. Han körde i över 200 hele vägen genom Tyskland. Det var bara att gilla situationen. När vi krockade mitt i en omkörning så var det mindre kul. Som tur var så klarade vi oss och bilen fick bara några skråmor.

Nu ska jag avrunda...

Här, runt -74, började nämligen
En Ny Era i Lillos liv, men det tar vi när du fyller 60...

Lite förhandstips:

• Nästan hela gänget flyttar till Göteborg
• Rivningslägenhet i Göteborg, utedass å kallvatten
• Meditationskurser runt hela Bohuslän å omnejd
• Vänersborg å Lasse å Eva Alm
• Familj å tre små barn